Bästa familjen

I mrg är det valborg och min älskade syster kommer och hälsar på oss. Det ska bli så himla mysigt! Grillning och vindrickade står på schemat, kanske en liten tripp ut till Smultrongården också. Jag önskar bara att mamma var här också så skulle familjen vara komplett.

Det slår mig allt som oftast att jag har en så otroligt härlig och bra familj. Vi träffas inte varje dag, vi hörs inte varje dag, men jag vet att de ALLTID finns där och på ngt sätt tror jag att vi har en förmåga som gör att vi alltid känner av när ngt är bra eller dåligt. Vilket gör att man sällan ens behöver lyfta på luren för att ringa och berätta att man mår dåligt eller är jätte glad, utan automatiskt så kommer det "där" telefonsamtalet till mig.

I det bästa av världar bodde vi alla i samma stad och kunde träffas när vi kände för det, men nu är det inte så, mamma bor i Spanien och min syster i Sthlm, men kan ändå känna att trots att det är 100 tals mil mellan oss så är vi så nära.

Det går faktiskt inte en dag utan att jag tänker på dem och önskar att de var här, men känner mig också så otroligt trygg med att de har det bra och vet att när vi ses eller pratar med varandra är det som att vi pratade eller sågs igår.
Det är verkligen kärlek, vi finns för varandra, kravlöst och för alltid, i ur och skur!

Jag skulle vilja räkna med min pappa också i denna familjehyllning, men tyvärr tog cancern honom i allt för unga år. Det är nu ca 10 år sedan, dessvärre känns det alltför ofta som igår.

Jag är övertygad om att pappas bortgång stärkte banden mellan mig, mamma och min syster, men det har också satt många ärr i oss alla tre.

Jag vill ge all min kärlek till mina största förebilder, mamma och systeryster! Ni är bäst och de värdefullaste i mitt liv (tillsammans med D och Dante :) )

Älskar er!

HOPPFULL IGEN!

Man kan nästan tro att jag har tagit samma foto som jag hade i mitt inlägg den 22 mars hi hi, men så är inte fallet.

Det här är IVF 5, ihoppaketerat!

Man skulle kunna säga att mitt/vårt hopp ligger i den högen.

Bara jag började läsa igenom planeringen fick jag hopp, IGEN!

Är det bra eller dåligt.....?

Skillnaden från de andra 4 gångerna är att jag denna gång ska börja spray med SYNARELA en hormon spray.

Det känns så där att börja spraya, har aldrig gjort det och har hört att man kan må riktigt dåligt utav det huh!

Jag ska i alla fall börja med den dag 21 i min menscykel, vilket borde bli runt den 8 maj om jag inte räknar helt fel för att spraya i ca 2-3 veckor....sedan fortsätter jag med Menopur som jag hade i IVF 4 som jag inte heller mådde så bra utav. Mådde bättre i IVF 1-3 med Gonal-F, men man får väl stå ut! Om jag räknar helt rätt nu blir då äggplock v 24, alltså 14-18 juni.

Tjohoo och gissa om jag ska tjata hål i huvudet på min läkare om att få Prednisolon den första perioden. Har läst en hel del om det och efter alla våra missfall känner jag att vi inget har att förlora.

Jag är rädd för att vår läkare inte kommer att skriva ut det och i värsta fall får jag/vi väl vända mig /oss till Danmnark i IVF 6 för att få hjälp. Eller hur ska man göra, ska man gå till sin husläkare?

Nu "banne" mig SKA det fungera, för nu är det väl ändå VÅR tur!

Idag är det mitt i veckan dag

Läääängtar till helgen! Inte för att det händer något speciellt utan bara för att få vara med D och Dante, mysa, förhoppningsvis ta långa promenader i solen och sätta igång grillen för att grilla lite gott, träffa lite vänner och bara ha det bra!. Hmmm.. känns ganska långt borta då det har snöat här idag.

Jag pratade med CvL igår och berättade att det inte tagit sig. Hon beklagade och frågade hur/om vi ville gå vidare och det enda jag känner och säger är att- JAAAA jag/vi vill, på en gång! Vilket hon snabbt möter upp mig med då och säger- Bra, då får vi boka in dig till augusti!
Bröt jag ihop eller bröt jag ihop, JAG BRÖT IHOP!

Jag vet inte om det var för att jag verkligen bröt ihop eller om hon bara råkade hitta en lucka, men hon skulle prata med läkaren för att se om jag kunde göra IVF 5 med spray, vilket skulle göra att vi hann innan sommaren.
Jag vet inte riktigt hur det går ihop, men tydligen var det enda sättet att hinna innan sommaren och ledigheten. I min värld borde det gå snabbare med snabba varianten och starta med sprutor på en gång, men jag är ingen specialist!

Vi har funderat en del på att tina upp vårt enda frysta lilla embryo också, men då det inte gått så bra på det första FET (frozen embryo transfer) så lägger vi det på is lite till hi hi va vitsig jag var där hi hi!
Funderar en del på Prednisolon också inför IVF 5, för att försöka undvika alla missfall, men vet inte så mkt om det!

Nä, nu ska jag gå ut och gå med min hund/bebis och bästa vän Dante!

By the way, idag har jag och Sara gjort en deal och beställt varsin bebis under 2011. Håll tummarna!

Tillbaks på ruta 1..

Som man brukar säga!

Som jag så starkt misstänkte blev det inget. Migränen gjorde sig påmind om att allt är som vanligt.

Jag slutade till och med progesteronet i onsdags fast vi hade testdag på lördagen, kände bara att jag inte orkade längre.
Jag bröt ihop, funderade "varför går det inte", grinade, funderade varför igen och grinade lite till och bestämde mig för att släppa IVF 4 och gå vidare. Vilket jag gjorde, men dock var det svårt då mensen höll sig borta, den skulle ha kommit i tisdags men kom i lördags (då det egentligen var testdag). Jag gjorde ett graviditetstest i fredags och som vanligt var det blåa fåniga minuset där, som tur var hade jag väl släppt tanken om ett plus då, men kände ändå att stickan bara låg där och hånade mig och grinade lite till!

Under det här dagarna har jag ju hunnit fundera en HEL del och livet är bra underligt. Finns det en mening med allt och i sådana fall varför!?

Jag har i större delen utav mitt liv inte tänkt så mycket på att gifta mig och skaffa barn osv, som andra i mitt umgänge har gjort, och då jag som 23 åring blev med barn fast att jag åt p-piller, dock med helt fel kille, tillfälle i livet valde att, som jag såg det då ta den enda vägen, att göra abort (vilket kändes helt galet då och ännu GALNARE idag) Vilket har gjort att jag antagligen tog jag för givet att det här med att bli gravid inte skulle kunna vara något som skulle kunna bli ett problem, men oj vad jag hade fel!

När jag var 31 år träffade jag mannen i mitt liv, jag visste från dag 1 ett att det rätt. Vi flyttade ihop omgående, förlovade oss efter 1 år och gifte oss efter 2 år, JAG som inte ens skulle gifta mig! Vi hade stora planer och barn var något som var självklart för oss, D ville ha 3 och jag 2. Mina tankar fanns även då på adoption, att få det bästa utav två världar, biologiska barn och få möjliheten att adoptera.

Vi började väl försöka bli gravida redan innan vi gifte oss, men kände inte då ngn stress. Sakta men säkert kom stressen krypande snabbare och snabbare år efter år och det enda jag kan önska var bara att jag fått träffa min bästa och underbaraste D tidigare i mitt liv.

Stressen har vi levt med under de sista 4 åren och den har sakta men säkert ändrat sig...
I början var stressen på grund utav att alla runt omkring oss fick sitt 1:a barn, sedan var det när det skaffade det 2:a och det 3:e, nu är stressen helt grundad på min ålder.

Jag älskar att vara 36 år och snart fylla 37, vill inte byta ut det mot någon annan ålder, men önskar innerligt att jag kunde fått behålla graviditetschanserna som man hade innan 30. Det är ju inte för inte som de säger att graviditetschanserna miskar radikalt efter 35.

Nu ska jag försöka samla nya krafter för IVF 5 eller FET1, som sagt "det sista som lämnar människan är hoppet!"

Tack Tea och Kix för era inlägg, dom värmer. Vi är inte ensamma!

kram Jenny

M som i....

igrän, misslyckad, i värsta fall mens och ett stort MINUS på stickan!

Ja, så är det just nu, har legat hela dagen med min "tok" migrän som så smidigt brukar dyka upp ett par dagar innan mens. Migränen kommer som ett gigantiskt JÄTTE hån, "ha ha du har minsann svårt att bli gravid och när du väl blir vill de inte vara kvar och för att krydda det lite till straffar vi dig med en gigantisk JÄTTE huvudvärk, som heter duga så att du kan ligga hemma och lida lite till ha ha"
Jag vet att jag tar i, men det är så det känns nu, misslyckad som människa!

VARFÖR FUNGERAR DET INTE, är frågan som hela tiden snurrar i mitt huvud!
Vi har försökt i 4 år och ingenting fungerar, vi har gjort alla undersökningar och tester, men allt är fullkomligt normalt säger läkarna. I bland känner jag att det nästan skulle vara lättare att få en diagnos, en specifik orsak till varför det inte fungerar. Då skulle man ju ändå veta varför och kanske ha lättare att inse att vi är barnlösa och kanske till och med få hjälp eller medicin för att få det att fungera eller bara komma till insikt med att situationen är som den är, nu är allt bara ett enda stort?

Jag vill inte känna så här, hatar det!

Jag går omkring och är konstant rädd. Rädd för ett minus på stickan, rädd för ett plus och för "hur" länge plusset ska vara kvar innan det lilla livet bestämt sig för att ge upp och rinna ut till hopplösheten.

Det sista som lämnar människan är hoppet, som jag skrev så fint tidigare i min blogg och så är det ju. Jag har inte gett upp, jag har fortfarande hopp, men känner mig just nu helt slut och färdig, som en urvriden disktrasa och försöker hålla mig kvar i det "små halmstråna" som jag har kvar, för än är det inte kört, men för att skydda mig själv har jag nog ställt in mig på det. Testdag är på lördag och innan mensen dyker upp ska jag verkligen försöka drömma om ett härligt litet men dock så ljuvligt plus på stickan.

Dålig känsla......

Huh, det känns jätte jobbigt och jag försöker släppa känslan, men jag har en riktigt dålig känsla att det inte har "tagit" sig.

Försöker skingra mina tankar, men det är omöjligt! Det är testdag om en vecka och mensen borde komma på tisdag, tror jag eller hoppas jag inte!

Jag hatar den här hopplösa känslan i kroppen och tankar om varför det inte fungerar, är SÅ trött på att analysera, vill bara vara!

Helgen annars har varit jätte skön, har spenderat hela helgen mer eller mindre i trädgården, så på sätt kan jag säga att mitt humör är på topp och jag kommer utvilad till kontoret i morgon :)

Yasuragi Hasseludden och ruvardag 7 eller 8

Har haft en underbar dag idag. Är på konferans på Yasuragi och ligger just nu på sängen på mitt rum och bara slappar och tar igen mig efter mkt mat, långa sköna varma bad och mkt bra konferans. HELA dagen har jag gått omkring i min Yukata eller morgonrock som det heter på svenska och tofflor. Till och med när vi satt och åt middag var den på, myyys! Avslappnat till tusen och precis det jag behöver nu med alla tankar som snurrar omkring för att inte prata om sömnen som är under all kritik, då jag vaknar hela tiden, toksvettas och när jag väl somnar drömmer jag helt sjuka drömmar, om ormar som är i vår säng osv. Inte helt normalt!

I morgon ska jag nog starta dagen med en varm simtur för att sedan gå upp och äta lite god frukost, konferansa lite, göra "DO IN" som är ngt japanskt och ska tydligen vara väldigt lugnande och harmoniskt, sedan bada lite till och sedan bär det hemmåt för att sedan ta heeeelg!

Angående mitt tillstånd känner jag fortfarande ingenting, för utom lite ömma bröst, lite molande och lite rapande, kan vara progesteron eller liten bebis/embryo.

Känslan jag har går hela tiden upp och ned, ena sekunden är jag gravid för att sedan absolut inte vara det. Jag vill att dessa dagar ska vara över fast samtdigt inte, för då vet jag ju svaret och jag försöker verkligen ställa in mig på att det inte kommer att bli något, för att inte bli för besviken. Fast det vet jag ju att jag kommer att bli ändå.

Ja ja det är inget jag kan styra över, det blir som det blir. Jag önskar bara att jag slapp tänka på det och det bara hände! Men så är det inte!

Nu ska jag "duna" in i min japan inspirerade säng och hoppas att jag får drömma om fina körsbärsträd och pling plong musik kanske med en liten bebis inblandad som är min och D´s

Adoptionskurs och ruvardag

Oj oj oj nu var det länge sen jag skrev. Påsken har varit underbar! Den har verkligen gått i lugnets tecken. Långa promenader, mkt god mat, godis och fika.

Jag har valt bort att inte skriva ngt under helgen och ledigheten då jag har känt att jag bara behöver VARA och inte sitta och fundera på hur jag mår eller inte mår, är det progesteronets biverkningar eller är det ett litet liv som grott sig fast, ja tankarna har gått/går varma ändå.

Idag är det tisdag vilket innebär att det har varit adoptionskurs på agendan och där har vi varit både D och jag. Vi har hamnat i jätte härlig grupp med 6 par som är i samma situation som oss, "ofrivilligt barnlösa" och mer eller mindre alla har gått igenom IVF karusellen och vill nu satsa på att få möjligheten att få hjälpa ett litet liv att få växa upp i en familjemiljö, i en omgivning av lycka, kärlek och förståelse. Vilket egentligen är varje barns rättighet, men tyvärr inte!

Det är verkligen så skönt och sitta tillsammans med dem och diskutera hur man känner, ser på saker, vill ha saker och hur saker och ting inte blivit som man länge tagit förgivet. Ja helt enkelt ventilera med folk som verkligen vet och förstår vad man går och har gått igenom. Det är som att gå till en kurator fast i en jätte grupp :)

Idag är det i alla fall ruvardag 5 eller 6 beroende på hur man räknar, alla säger olika! Tror jag väljer ruvardag 6 :)

Härliga långfredag

Förhoppningvis ser det ut så här nu...



I morse sov vi läääänge, så skönt! Vi behövde verkligen det efter en instensiv vecka, med äggplock, insättning och nerver på helspänn med mera!

Dagen i det hela har varit mycket soft, har inte direkt gjort ngt speciellt, varit hemma hos våra bästa vänner grillat korv , tittat på film och ätit massor med godis och bara myst. Jag har nästan kännt mig bakis trots att jag bara drack alkoholfritt igår.
Jag vågar inte chansa denna gången angående alkoholen. Tidigare har jag tagit ett par glas vin under ruvning, men nu känner jag att jag ska utesluta det helt. Ser det lite som att jag ska gå på "detox" ett par veckor och förhoppningsvis får jag fortsätta ett gäng månader till.

I kväll har jag och D ätit gott och planerat för vår nya utverande som vi ska börja bygga snart på tomten. Tankarn har farit fram och tillbaka, inte direkt ngn oro, men tanken på att det kanske kommer att växa ngt i mig kommer lite då och då, när jag minst anar.

Jag har haft mer ont i äggstockarna igår och idag, har liksom ont när jag sätter mig snabbt, låter ju jätte konstigt, men kan nog inte beskriva det på ngt annat sätt och sen moler det hela tiden. Antar att det är sviterna efter äggplock, insättning och säkerligen progesteronet. Jag har inte haft några biverkningar förut, men känner av det denna gång. Jag har också fortfarande ont i brösten som jag ju haft sedan dagarna innan ägglossningssprutan, humöret går upp och ned och dessvärre går det mestadels ut över D :(, men vi vet ju varför!

I morgon är det påskafton och då ska jag flyga en sväng till blåkulla, vi kanske ses där ;)

Påskägg

Puh, viken dag. Kunde knappt äta ngt på hela förmiddagen, satt bara och tittade på mobilen. Var såååå nervös! Jag har verkligen glömt bort hur jobbigt det var/är, och tur är väl det!

Ja ja, nu har vi i alla fall fått beskedet och det var ett mkt positivt besked. De 2 små äggen hade fortsatt att dela sig mycket fint och ett har man nu stoppat tillbaka "där det ska vara"samt ett till frysen tjohoooooo!
I och för sig har vi ju haft 3 i frysen tidigare som inte klarat upptining, men ändå, vilken glädje, båda äggen klarade sig fint! Nu ska jag kämpa till max för att få det lilla ägget att gosa sig fast i min livmoder, växa till sig och stanna hela tiden ut!

Nä nu ska jag gå och lägga mig, är helt slut! Har haft alla tjejer här på påskmiddag och haft riktigt trevligt, som alltid! Hoppas att de inte såg bara att det var alkholfritt i min flaska, det var tur att jag hade assistans utav min underbara och bästa kompis M.

Nu ska jag sova och drömma om påskägg!