Tillbaks på ruta 1..

Som man brukar säga!

Som jag så starkt misstänkte blev det inget. Migränen gjorde sig påmind om att allt är som vanligt.

Jag slutade till och med progesteronet i onsdags fast vi hade testdag på lördagen, kände bara att jag inte orkade längre.
Jag bröt ihop, funderade "varför går det inte", grinade, funderade varför igen och grinade lite till och bestämde mig för att släppa IVF 4 och gå vidare. Vilket jag gjorde, men dock var det svårt då mensen höll sig borta, den skulle ha kommit i tisdags men kom i lördags (då det egentligen var testdag). Jag gjorde ett graviditetstest i fredags och som vanligt var det blåa fåniga minuset där, som tur var hade jag väl släppt tanken om ett plus då, men kände ändå att stickan bara låg där och hånade mig och grinade lite till!

Under det här dagarna har jag ju hunnit fundera en HEL del och livet är bra underligt. Finns det en mening med allt och i sådana fall varför!?

Jag har i större delen utav mitt liv inte tänkt så mycket på att gifta mig och skaffa barn osv, som andra i mitt umgänge har gjort, och då jag som 23 åring blev med barn fast att jag åt p-piller, dock med helt fel kille, tillfälle i livet valde att, som jag såg det då ta den enda vägen, att göra abort (vilket kändes helt galet då och ännu GALNARE idag) Vilket har gjort att jag antagligen tog jag för givet att det här med att bli gravid inte skulle kunna vara något som skulle kunna bli ett problem, men oj vad jag hade fel!

När jag var 31 år träffade jag mannen i mitt liv, jag visste från dag 1 ett att det rätt. Vi flyttade ihop omgående, förlovade oss efter 1 år och gifte oss efter 2 år, JAG som inte ens skulle gifta mig! Vi hade stora planer och barn var något som var självklart för oss, D ville ha 3 och jag 2. Mina tankar fanns även då på adoption, att få det bästa utav två världar, biologiska barn och få möjliheten att adoptera.

Vi började väl försöka bli gravida redan innan vi gifte oss, men kände inte då ngn stress. Sakta men säkert kom stressen krypande snabbare och snabbare år efter år och det enda jag kan önska var bara att jag fått träffa min bästa och underbaraste D tidigare i mitt liv.

Stressen har vi levt med under de sista 4 åren och den har sakta men säkert ändrat sig...
I början var stressen på grund utav att alla runt omkring oss fick sitt 1:a barn, sedan var det när det skaffade det 2:a och det 3:e, nu är stressen helt grundad på min ålder.

Jag älskar att vara 36 år och snart fylla 37, vill inte byta ut det mot någon annan ålder, men önskar innerligt att jag kunde fått behålla graviditetschanserna som man hade innan 30. Det är ju inte för inte som de säger att graviditetschanserna miskar radikalt efter 35.

Nu ska jag försöka samla nya krafter för IVF 5 eller FET1, som sagt "det sista som lämnar människan är hoppet!"

Tack Tea och Kix för era inlägg, dom värmer. Vi är inte ensamma!

kram Jenny