Oj oj oj, började spray i lördags och är redan nu en riktigt deppig "bitch", fattar inte var det här ska sluta!
Jag har under de sista veckorna, tyvärr, börjat ifrågasätta vad vi håller på med, starkt!
Jag känner just nu att jag har orken, men hur länge orkar VI och vad är det egentligen jag gör med min kropp.
I förlängningen kan det ju inte vara bra!
Hormoner, hormoner och ännu mera hormoner, det finns ingen hejd på det!
Alla goda råd och tips som jag har fått under vägen gällande hälsa och hur man ska förhålla sig inför en kommande graviditet som jag noggrant följt tidigare orkar jag inte med, JAG VILL LEVA! Jag vill bara vara, inte slaviskt följa något som ger en gnutta hopp för en stund för att sedan ryckas ned till det deppiga hålet, då mosatsen än en gång har bevisats!
IVF 5 ska det bli den sista?
Ska vi få det finaste två människor som älskar varandra kan få eller ger vi upp och inser att vi är verkligen är "ofrivilligt barnlösa" !
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
8 kommentarer:
Jag tycker det är starkt av dig att överväga alternativ till alla dessa behandlingar. Läste precis ut en bok av Ramona Fransson och efter 16 behandlingar bestämde hon och hennes man sig för att leva utan barn - ett beslut som hon blev lycklig av. Naturligtvis är det individuellt vad man blir lycklig av men många instämmer nog iaf med att det inte är av år av behandlingar.
Jag känner så igen mig i att tveka och ifrågasätta vad man gör. Man har så mycket hopp i början men det rycks bort som en matta under fötterna vid varje negativt test,eller varje milstolpe man inte uppnår i behandlingen.
Men jag vet att jag hade ångrat mig om jag gav upp innan min son var född. Jag stod ut med omänskligt mycket för att han skulle bli till men jag ångrar mig inte nu.
Det håller jag hårt fast vid.
Mitt tips, som jag själv ska följa, är att sätta en gräns. Vi har köpt ett "3-pack" IVF på vår klinik. Funkar det ej så överger vi detta och jag och min nya sambo får inte ett gemensamt barn. Men min värdering är att om jag inte ens försöker få ett barn med M klommer jag ångra mig i all evighet.
Det är svårt. Ha hopp!
Lycka till!
/S
Tack anonym för din kommentar. Det gör mkt när man känner sig som en berg och dalbana, det stärker mig! Tack! Kram Nenne
Hej Tjejen! Jag hoppas så för din skull. Livet är så fruktansvärt orättvist, men som du skriver, man måste leva också.
Kanske en paus behövs, eller att ni helt enkelt får välja en annan väg i livet. Det är så svårt så svårt, men jag tror på er. Det måste vara er tur nu!
KRAM
Jag vet precis hur du känner.
Trots att många ropar "ni är så unga", spelar det ingen roll... Jag struntar i om vi är 32 , 38 eller 40, vi vill ha ett barn NU!
Jag har också övervägt tanken, många gånger, men i slutendan är man så jäkla envis att man iallafall går igenom allt . Igen.
Och nej, att proppa kroppen med massor av hormoner är inte bra, jag kan inte säga vad som inte är bra, men jag vet det.
Så hur gör man???
Vi hade en paus på 5 år, som jag inte ångrar ett dugg, innan dess körde vi på i ett. Men jag orkade inte till slut, och sa ifrån. Sen har åren gått och man har lärt sig att acceptera läget.
Jag har levt. Vi har levt.
Det här med IVF är ändå en så pass stor sak, det styr hela ens tillvaro.
Gör som ditt hjärta känner. Det brukar hålla i längden.
Tack för ditt välkomnande och dina fina ord om mina bloggar.
Det värmer ända ner till den kalla lilltån =).
Du är för fin!
Kram på dig!
Luiza
Ja, hur vet man när det blir det sista försöket. Är det som att lägga bud på ett hus man verkligen vill ha, då finns inga gränser... man budar lite till och lite till... ja. jag vet, det går inte att jämföra husköp med att försöka få barn.. men min poäng är att jag fungerar lika. Om adoptionen drar ut på tiden kommer det finnas utrymme för ett IVF-försök till...
Mellan försöken bygger jag på mig nytt hopp, även fast det senaste försöket helt lämnade hoppet...
Om jag kunde omfamnade dig här och nu skulle jag göra det, ORDENTLIGT!!! Kram Kix
Förstar dina tankar. Mar ocksa daligt av allt man proppar i sig, och av att sätta livet pa "hold" för att allt handlar om IVF karusellen när man är uppe i ett försök. Ibland känner jag inte alls igen mig i andra som bara längtar tills att fa sätta igang igen...
Men det är ju det där hoppet som gör att man orkar trots allt. Det har funkat för sa manga andra tillslut, sa det bara maste funka för oss.
Sag att du fatt manga missfall, har ni blivit utredda speciellt för det?
Stort lycka till med det här försöket! Hoppas att varje steg kommer att ga bra, och att du far ma bra!
Samma tankar har slagit mig att det femte försöket kanske får bli det sista. Men man är ju inte mer än människa så har samtidigt sagt till mig själv att ta det som det kommer, man har ju en förmåga att ändra sig en del under resans gång...
Varma kramar
Skicka en kommentar